jag önskar att jag satt där just nu

När jag var liten var min största passion här i livet hästar. Det började med att jag gick på kvartsridnigar med min barsdomsvän Olivia. Sen blev jag fast. Jag började i en nybörjargrupp med olivia när jag gick på 6:års och jag tyckte att det var jätte roligt. Men olivia tyckte dock inte det så hon hoppa av men jag fortsätte ändå för jag ville verkligen inte hoppa av! Jag såg fram emot den där dagen i veckan då jag skulle få åka till stallet och rida. Ungefär ett år senare på våren bröt jag benet. Jag skulle få gå med gips i 6 veckor och jag var helt förstörd. mamma och jag pratade, vi bestämde oss för att jag skulle börja igen nästa år när mitt ben hade läkt ordentilgt. Och det gjorde jag. Jag tycke fortfarande att det var lika roligt, om inte ännu roligare eftersom att jag hade varit borta ett år och sen så var jag tillbaka igen full med massa roliga förväntingar och förhoppningar. Jag åkte på ridläger på somrarna med kompisar i från min ridgrupp och vi hade jätte roligt tillsammans! Det gick bra för mig på ridlektionerna och jag fick byta till en bättre grupp. I samma veva flyttade vi i från salgsta till hällby. Och i min nya ridrupp gick det också en som var från den klassen som jag skulle börja i. Vi blev vänner och vi umgicks även i skolan väldigt mycket. Vi åkte på ridläger tillsammans och vi åkte till ridlektionerna varenda tisdag tillsammans. Min favortihäst i stallet var Andy han tyckte jag om jätte mycket! och sen tyckte jag även om isabelle väldigt mycket. Jag kommer i håg när hon dog.. jag blev så ledsen då.. Sen fanns det en häst som jag hata och det var Frida hon var så elak mot mig! hon bet mig och sparka mig flera gånger. När hon dog belv jag bara glad. Jag fortsätte att rida i 5 år efter att mitt ben hade blivit bra igen. Men under den sista terminen så kände jag att jag ville prova någonting annat. Jag hade blivit ganska så duktig och jag var tvungen att välja i mella att satsa allt eller inget. Jag tänkte igenom mitt beslut och jag kom fram till att jag orkade inte satsa så myket som jag skulle ha fått göra och då belv det tyvärr så att jag sluta med ridningen.

Jag började dansa i stället. Och helt plötsligt belv det min nya passion i livet. Jag satsade mest på discodans. Jag dansade även ballet, fridans ragga och street i en period men jag tyckte mest om discon, det var den dansen som jag även började tävla i sen. I början gick det inte så bra med sen började jag bli bättre och jga lärde mig mera. Men tyvärr så krångla det till sig och det uppstod en massa tjafs på dansstudion som gjorde så jag sluta i en termin men sen löste det sig och jag började dansa och tävla igen. Jag fick mera tävlingserfarenhet. Jag började också dansa par med en tjej som hette Karin som gick i min dansgrupp. Det gick bra för oss. Lite segt i början med sen så gick det bättre och bättre. Vi tog oss igenom första klassen med några bra placeringar och priser. Jag har en medalj från sm som ligger i pokalen som är i från när vi kom två på en tävling som vi tävlade på där runt jul för två år sen. När vi tävlade på sm ået efter kom vi två. Det kommer jag ihåg som om det var igår.. Gud va glada vi belv då! haha. Femma kom vi på någon tävling nån gång också tror jag. Det gick även ganska bra för oss båda när vi dansa singel disco( då tävlar man inte med nångon annan som i paren, då tävlar man själv mot andra människor i sin tävlingsklass) vi kom upp i en högre tävlingsklass men Karin är ett år äldre än mig så det var dags för henne att börja gymnasiet och hon hade inte sökt till villket gymnasium som helst, hon hadet sökt till som låg i Jönköping och hon kom in där. Vi försökte hitta massor med lösningar på problemet. men vi kom aldrig på nån speciell som skulle ha fungerat för hon kunde inte åka in hit till Eskilstuna för att träna i två timmar och sen åka till jönköpinng igen. det skulle vara bortkastad tid och åka hit för att träna. Jag fick ett sms av henne någon vecka innan dansen skulle börja igen och hon skev att hon tyvärr inte kunde fortsätta dansa längre på grund av avståndet. Men hon önskade mig all lycka och hoppades att det skulle gå bra för mig. Men när hon sluta blev allt bara värre. Jag orkade inte ta mig till träningarna för jag tyckte inte att det var roligt att dansa längre. Jag anmälde mig inte till tävlingar och jag var inte heller med på uppvisningen som vi skulle ha när terminen var slut. När Karin sluta, slutatde slocknade min gnista och den fanns inte kvar längre. Då insåg jag att det inte var någon idea att fortsätta så jag sluta dansa. I stället gjorde jag något som jag är vädigt stolt över. Jag började satsa mera på skolan. Jag ville så gärna komma in på frisör linijen och med minna poäng som jag hade då skulle jag inte ens ha kommit som reserv.. så " Glad Johanna" belv bitterfittan som plugga så in i helvete i stället. Hon missa inte ett ända tillfälle för att förbättra sina betyg och gissa vad? Det fungerade. Jag satt och jobbade på luchrasterna i stället för att gå och äta för att få några vg:en här och där och det fick jag också! jag höjde mig med 40 poäng på en termin och det är jag jävligt stålt över!! Nu går jag på st:eskils gymnasium på frisörlinijen och jag trivs jätte bra där!

Om jag skulle få möjligheten till att börja rida igen så skulle jag inte tveka en sekund! det är verkligen någonting som jag saknar. Mer än dansen faktiskt. Jag älskar den där känslan att sitta där uppe på hästryggen och bara glömma alla problem och allt annat skit som kommer och går här i livet. Det är nog trots allt på hästryggen som jag hör hemma. Det kan nog ingen ta i från mig.




Jag önskar att jag satt där just nu